Landvinden fångad mellan det kommunala vetot och militärradarn

Turbinerna var Sveriges tysta framgångssaga: från marginal till nästan en femtedel av produktionen på ett decennium. Nästa kapitel skrivs betydligt trögare.

Blockeringens triangel. I söder, där elen saknas, använder kommunerna vetot — den absoluta rätten att stoppa vilken park som helst, när som helst i processen — och avslagsfrekvensen har fått utvecklarna att sluta ansöka. I öster, längs Östersjökusten, säger försvaret nej: radarn och vinden gör anspråk på samma höjder, som också havsvindsavslagens våg visade. Kvar är norr — där det går att bygga, men där hundratals minustimmar och ett fullt nät tunnar ut intäkterna exakt de år turbinerna ska betala sig.

Vad branschen kräver. En vetoreform — inte avskaffande utan disciplinering: besked tidigt i processen, offentliga kriterier, tidsfrist. Plus delen som fungerat överallt: pengar till grannar och lokala budgetar, så att parken blir en inkomst och inte bara ett landskap. Förslagen finns i statliga utredningar; lagstiftningen köar bakom kärnkraftsdossiern.

Aritmetiken som inte förlåter. Systemmålen — 300 planerade TWh till 2045 — förutsätter mer landvind oavsett hur många reaktorer som byggs: den är den billigaste källan och den snabbaste att resa. Varje platåår betalas i import och topppriser.

Marknadssignalen. Slutparadoxen: precis när tillstånden glesnat har efterfrågan på långa företagskontrakt — grönt stål, datacenter — aldrig varit större. Köparna finns; det som saknas är godkända megawatt.

Den svenska vindkraften, i realtid, på landssidan.