Nordens batteri: Sverige exporterar åt alla håll och importerar bara på vintern

På kartan över Europas flöden ser Sverige ut som ett hjärta som pumpar söderut och österut: pilarna går nästan alltid ut, sällan in.

Solfjädern. Förbindelserna går åt alla håll: mot Finland i norr och genom Fenno-Skan-kablarna; mot Danmark genom Öresund och Konti-Skan; mot Tyskland genom Baltic Cable; mot Polen genom SwePol; mot Litauen genom NordBalt. Under normala år är den samlade balansen massivt positiv — Sverige hör stadigt till Europas stora nettoexportörer, med tiotals terawattimmar skickade till grannarna.

Vad grannarna egentligen köper. Inte bara energi utan också tjänster som marknaderna inte skyltar med: svängmassans tröghet från vattenkraftverken, finregleringen som håller den kontinentala frekvensen, reserven som rycker in när den tyska vinden sviker. Den svenska exporten är till stor del ett regionalt stabilitetsabonnemang.

Januariomsvängningen. Under kalla, stilla kvällar byter flödet riktning: Sverige drar från Norge och Finland, och söder importerar kontinentens dyrtid genom samma kablar som på sommaren exporterade den. Den gångna vintern visade det med besked — och påminde om att sammanlänkningen är en försäkring åt båda hållen.

Politiken bakom fysiken. Varje ny kabel är en debatt: exporten höjer producenternas intäkter och söderns priser — därav den återkommande skepsisen mot nya kontinentförbindelser. Tills vidare står den officiella linjen fast vid öppenhet; östersjösabotagen har dock lagt till en ny kostnad, bevakningens, som ingen budgeterat.

De nordiska utbytena, i realtid, på Europakartan.