Från Barsebäck till Värö: södern letar efter sina förlorade elektroner

Någonstans i Skåne står en kraftledningsstolpe som borde förses med en skylt: här slutar det svenska överflödet. Söder om den lever systemet på tillfört.

Det historiska såret. Barsebäck — de två reaktorerna på Öresundskusten, stängda 1999 och 2005 under danskt och inhemskt politiskt tryck — lämnade södern utan sin basproduktion. Inget jämförbart har ersatt dem: landvinden stötte på veton, havsvinden på försvaret, och stora gaskraftverk ville Sverige inte ha. Det bokföringsmässiga resultatet: SE4 producerar en bråkdel av sin förbrukning och betalar stadigt landets högsta priser — med toppar på +205 procent mot norr.

Beroendets fysik. Södern importerar genom två dörrar: norrifrån, genom de kvävda inrikesledningarna, och från grannarna — Danmark, Tyskland, Polen — genom kablar som med energin också för in kontinentens priser. De kvällar Tyskland är dyrt är Skåne dyrt: den elektriska geografin slår medborgarskapet.

Lösningarnas konvergens. Inte av en slump har årets alla tunga beslut sydlig adress: Rolls-Royce-reaktorerna ska byggas vid Värö, på söderns västkust; operatörens investeringskarta sätter SE4 överst; och Vidar, den godkända havsparken i Skagerrak, ska leverera just hit. Södern är hela strategins testbygge.

Horisonten. Allt detta producerar efter 2030. Till dess förblir SE4 vad det är: Sveriges bästa argument för varje megawatt nät, varje batteri och varje flyttad förbrukningstimme — och den levande varningen om hur lång tid det tar att reparera ett stängningsbeslut fattat för två decennier sedan.

Områdena och deras priser, i realtid, på prissidan.