679 timmar under noll i Sundsvall: det nordliga överflödets paradox

I det svenska elordförrådet har en statistik flyttat in som södra Europa avundas utan att förstå: timmarna då elen säljs med pengar tillbaka.

Under-nollans geografi. Fjolårets rekord har en karta som är upp och ner mot resten av Europa: de flesta minustimmarna finns inte i den soliga södern utan i det vatten- och vindrika norr — 679 timmar i SE2, Sundsvalls område, 519 i SE1 vid Luleå, mot 345 i Stockholm och 374 i Malmö. Förklaringen: när vinden ligger på över Norrland och magasinen är fulla krossar produktionen den lilla lokala efterfrågan, och ledningarna söderut — också fulla — kan inte föra bort allt.

Innevarande år. Marknadsprognoserna för 2026 talar om ett systempris kring 50 öre per kilowattimme i snitt — lågt i europeisk jämförelse — men med allt teatralare amplitud: januari visade topparna, våren återupptog minustimmarna. Volatiliteten, inte medelvärdet, är den nya normen.

Vem som vinner på minus. Konsumenter med timavtal som flyttar tvätt och laddning; aggregatorstyrda villabatterier; den flexibla industrin. Och strukturellt: pumpkraften och den framtida elektrolysen — för vilka minustimmarna är gratis råvara.

Vem som förlorar. Vindproducenter utan prissäkring, som stänger turbinerna eller betalar för att leverera — och, subtilt, framtidens investeringar: den europeiska pressen på sol- och vindkraftens lönsamhet, varnar analyserna, kommer just från dessa timmar. Boten är känd och upprepad: lagring, flexibilitet, ledningar.

De nordiska priserna, timme för timme, på prissidan.